Jag minns den dagen i september när jag äntligen var så trött på PMO att jag slutade. Det var första gången jag besökte noFAP på reddit och tänkte – jag vill vara den där coola killen med glänsande stjärna och mer än 90 dagars frihet. Och här är jag. Jag kämpar fortfarande mot drifter ibland, och jag vet att jag inte är 100% frisk än, men jag mår BRA. Till och med för några dagar sedan fick jag det riktigt jobbigt, att vara sjuk och sitta ensam hemma. Saken är – även när jag har en längtan är det så jävla konstigt att tro att jag skulle kunna fapp, att jag känner att jag inte kan göra det. Men jag vet att jag måste vara pigg.
Mitt liv blev bättre. Man kan kalla det att få superkrafter, men jag skulle säga att jag äntligen har kommit nära att vara normal. Min tro har blivit bättre. Jag är mer social, har fått nya vänner, är mer öppen för människor. Jag har blivit bättre på universitetet och min hjärna verkar fungera bättre. Jag tränar (då och då, inte riktigt konsekvent) och började läsa igen (efter några år utan att ha läst böcker). Jag äter mer hälsosamt. Det känns inte som en otrolig förändring av mitt liv. Det är mer som förbättring. Men det är ändå värt det.
Så var starka bröder och systrar. Tro på dig själv, du kan göra det. Be för mig (om du är religiös), så ses vi på min, eller din nästa genomförda utmaning (beror på vilken som kommer först 🙂 ).
LINK - Tankar efter 100+ dagar.
by pcb22
;
