Det har gått över ett år – jag inledde mitt NoFap-åtagande den 27 juli 2015. Fortfarande på min första serie, går starkt! Så mycket har förändrats sedan förra året.
Jag har flyttat till en ny stad för ett nytt jobb, har jobbat där i över 9 månader och älskar det. Mitt nya liv är egentligen ganska bra, men har sina upp- och nedgångar – jag nådde äntligen en allvarlig lågpunkt i min depression redan i januari och sökte äntligen terapi och medicin. Det har fungerat bra för mig hittills, vilket är jättebra, och jag håller sakta på att komma över min kamp som något som kan vara livslångt men som är hanterbart.
Jag har fortfarande en underbar flickvän, även om vi har varit i ett öppet förhållande sedan jag flyttade bort (hennes önskemål initialt, men det passar oss båda). Vår relation och känslomässiga band är väldigt starkt och stödjande som jag har mycket nytta av, så det är skönt. Jag är sexuellt aktiv, även om min lust inte är lika hög som när jag var van vid att onanera dagligen. Jag har avstått från all sexuell aktivitet under långa perioder också (flera månader) och jag klarar det bra.
Jag har generellt mer energi, tänker tydligare och har ett stabilare humör än när jag onanerade, men jag inser att min NoFap-upplevelse förmodligen skiljer sig från många andras eftersom jag ärligt talat inte saknar det. Jag gav upp tv-spel för över ett år sedan av liknande skäl, och det saknar jag inte heller – det är som att jag helt enkelt har mer tid och energi att dela över saker som är viktigare för mig. Jag har aldrig kämpat med drifter, jag blir inte "triggad" av porr eller sex/nakenhet i filmer, fan, jag blir inte ens upphetsad på en nakenstrand eller liknande. Jag är perfekt kapabel att bli upphetsad när jag vill, eller när jag är med en partner, men självkontroll i det avseendet är inget jag kämpar med.
Jag tittar på porr då och då, men ärligt talat får jag inte så mycket ut av det – det håller inte min fascination som det en gång gjorde, precis som videospel. Jag känner starkt att jag har vuxit ur mycket av det. När jag tittar på porr är det mer baserad på nyfikenhet eller på ett legitimt sätt att försöka lära av det (dvs om en partner har en önskan som jag inte känner till).
Jag måste säga att när upphetsningsfaktorn inte finns där... 90% av porr verkar bara dumt. Jag bedömer det inte riktigt (såvida det inte är allvarligt oetiskt på något sätt, vilket är ett slags annat ämne), eftersom jag inser att det är en typ av media gjord för en specifik konsumentbas – men nu när jag inte är med i det konsumentbas, jag reagerar på porr på det sätt jag reagerar på dumma reality-tv-program.
Jag tar dock steg för att utforska och förstå min egen sanna sexualitet som än så länge är ett slags mysterium för mig. Det brukade vara tydligt för mig vad jag var inne på, men eftersom jag har vuxit ur porrfilmen insåg jag att jag faktiskt inte alls vet vad jag tycker om, eller hur jag reagerar på upphetsning. Jag tar mina ledtrådar från min partner bra, men jag inser att jag kommer att behöva göra lite seriös självrannsakan om detta i framtiden.
Hur som helst, det är mitt stökiga inträde på min egen, ganska atypiska NoFap-upplevelse.
Länk till mitt ursprungliga inlägg
tl; dr – Över ett år med NoFap, jag är glad att jag gav upp det, missa det inte, förvänta dig inte att jag någonsin kommer att återvända till det. Det behöver inte vara en övermänniska eller miljonär, jag klarar mig bara bra på egen hand.
All lycka till er alla!
LINK - Över 1 år med NoFap
INLEDNING - Inte den typen av piporgel (nåja, inte längre åtminstone...) [nybörjarintroduktion]
Hälsningar, Fapstronauter och Femstronauter – PipeOrgan Enthusiast här.
Jag är 22 år gammal och har lidit av en kontinuerlig, genomgripande depression sedan jag var ca 12, och det har blivit stadigt värre med åren. Jag har aldrig förstått varför jag är deprimerad – objektivt sett är mitt liv faktiskt ganska bra. Jag är frisk, har en kärleksfull familj, en fantastisk flickvän, goda vänner, har haft en hel del unik livserfarenhet, har aldrig haft drogberoende, är inte i skuld alls, och jag har precis avslutat fyra framgångsrika år på college . Jag har en lovande och njutbar karriär framför mig, och många underbara fritidsintressen som jag får mycket beröm för.
Snälla, tro inte att jag skryter – i själva verket är det konstigt för mig att ens skriva ut mitt liv som om det är storslaget eller imponerande, för jag känner mig hela tiden som det dummaste, odugligaste, mest värdelösa slöseriet med celler på planet. Trots allt jag har finner jag väldigt lite glädje i livet och väldigt liten anledning till min fortsatta existens. Jag gör saker för att jag känner att de är nödvändiga, för att folk litar på mig, för att jag vet att jag borde vara tacksam över att ha en så underbar tillvaro. Jag håller mig vid liv och fortsätter på grund av viljestyrka... men den faktiska glädjen i min existens är minimal och har försvunnit snabbare och snabbare. Det här missnöjet har varit nöden i min existens i över ett decennium, och det har drivit mig nästan över kanten flera gånger. Det skulle vara en sak om jag åtminstone hade en anledning att vara så deprimerad – men att inte ha någon jävla aning om varför jag känner mig så värdelös gör det bara ännu värre för mig.
Men i går kväll snubblade jag över denna sub när jag sökte efter inlägg om depression och sexuell dysfunktion, och jag hittade länken till Gary Wilsons TedX-talk i sidofältet. Mitt sinne var helt blåst.
JAG ÄR det exakta fallet han pratar om. Jag började titta på porr vid omkring 12 års ålder, vilket motsvarar när min depression verkligen började. Det ständiga sökandet efter nytt och exotiskt material, känslan av matthet och tristess när man återvänder till det verkliga livet, allt detta kapslar in min upplevelse fullständigt. Det fanns tillfällen då jag avstod i några veckor eller en månad (som tonåring på grund av religion och som vuxen bara för att testa min självkontroll antar jag), men enligt uppgifterna behöver jag närmare 4-5 månader kl. åtminstone för att verkligen göra skillnad, och jag har aldrig på 10 år gått så lång tid utan att onanera och/eller titta på någon form av porr.
Det konstigaste är att jag inte ens trodde att jag hade ett beroende, för ärligt talat, jag gillar faktiskt inte porr så mycket, och onani är inte så speciellt för mig heller. Jag gör det bara för att... ja, det känns ärligt talat som att jag MÅSTE – och i går kväll insåg jag att det är det som gör mig till en beroende!
Jag är helt förvånad över den vetenskapliga informationen som Wilson lade fram – jag hade ingen aning om att något som internetporrberoende kunde orsaka samma typ av fysiska förändringar i hjärnan som ett kemiskt beroende kan. När jag väl lärde mig det, hängde allt ihop, och orsaken till min nästan konstanta depression, min brist på energi, min hjärna kändes som att den måste jobba extra hårt hela jävla tiden... JAG VET ÄNTLIGEN VAD SOM HÄNDER.
Så i princip, jag startar om för FUCK. DETTA. SKIT. Fan depression. Fan ED. Jag känner att jag är dum och långsam och inte tillräckligt bra hela jävla tiden. Att rycka till hentai är inte alls värt skadan det gör på min hjärna. Jag är jävla klar.
Jag är extremt dömd för att begå no-fap (mitt närmaste mål är att nå den 31 december 2015, då jag kommer att bedöma min status och fortsätta om det fungerar). Men min hemska, deprimerade hjärna som tvivlar på mig själv försöker redan undergräva mina ansträngningar.
Min kamp är inte med den fysiska lusten att fapp – det är det mentala tvivel om att jag faktiskt kan förbättra min situation på något sätt. Jag tänker hela tiden att "ja, jag är redan 22, min hjärna är i sina hjulspår så jag kan förmodligen inte ändra på det nu..." eller så fastnar jag för att skämmas och känna mig arg över att jag har fört så mycket elände över mig själv att jag tror att jag inte ens är värd att försöka fixa.
Finns det några personer här som började i min ålder och kan ge lite uppmuntran? Jag måste verkligen veta att det finns åtminstone en strimma av hopp för mig.
Alla andra råd eller frågor är välkomna.
TL; DR Mitt liv är objektivt sett bra men jag känner mig värdelös, efter mycket ifrågasättande tror jag att ett decennium av PMO är att skylla på. Startar om för FUCK. DETTA. SKIT.
;
