Jag är så tacksam att jag snubblade över detta lilla hörn av internet av en slump. TL;DR: Håll ut. Det är värt det. Du kommer inte att vara rädd för livet längre.
Jag ville dela med mig av min erfarenhet för att ge alla som kämpar före dag 76 motivationen att fortsätta. Att dagligen bli påmind om att andra människor har gjort det och var tacksamma för att de gjorde det var allt jag behövde för att fortsätta.
Jag har upplevt alla standardfördelarna, men den största superkraften jag har fått är min syn på livet och framtiden. Fram till NoFap tillbringade jag hela mitt liv med en tyst men våldsam desperation alltid närvarande i bakgrunden av mitt sinne. Jag är en glad kille, jag är välsignad med en fantastisk karriär, ett stödjande nätverk av familj och vänner, en bra fru, etc. Jag skrattar mycket och jag kan njuta av de små sakerna. Jag går igenom upp- och nedgångar som alla, men även under mina lyckligaste tider har jag alltid känt mig några centimeter ifrån en förlamande depression.
Mitt liv har alltid känts som att det vacklar på gränsen till hemskt och fantastiskt. Det värsta var, på en mycket djup nivå, (jag insåg inte detta förrän långt in i No Fap) jag kände att jag till slut inte hade någon kontroll över vilken väg jag vinglade, det styrdes av universums slumpmässiga myntkast och hur min hjärna var designad. Det var skrämmande och också det som undermedvetet övertygade mig om att ge upp så många gånger på löften till mig själv om diet, träning, starta företag, säga vad jag tycker, stå upp för saker osv.
Så småningom, när jag blev äldre, accepterade jag detta som en del av det moderna livet, och trodde att alla kände så här. Jag sammanfogade det med alla andra insikter som människor gör när de blir myndiga, som att inse att vuxna inte har saker så klart som det verkade som som barn.
Jag började No Fap och trodde aldrig att jag hade ett porrberoende och aldrig haft sexuella problem som ED eller något. Jag hörde nyss att det gjorde människor mer motiverade (och vetenskapen om dunreglering och FosB var vettig), och jag har alltid varit mycket mer ambitiös än min arbetsmoral, så jag tänkte att det skulle hjälpa mig att följa med några sidoprojekt utanför arbete.
Men allt eftersom dagarna gick med No Fap började den delen av mig som alltid kände en hemsk deprimerande tillvaro bara två centimeter bakom mig att blekna bort. Det ersattes med en känsla av robusthet i mitt hjärta. Jag kan bara beskriva det som en känsla av att vara "jordad" och stabil. Detta är helt ovärderligt. Mitt liv har inte förändrats drastiskt utåt. Jag fick alla de vanliga fördelarna som förbättrad koncentration, mer energi och beslutsamhet, mer förmåga att kontrollera andra fysiska missbruk/behov som nikotin, alkoholskräpmat och förhalning. Dessa är alla fantastiska men har diskuterats länge. Men det ovärderliga är att känslan av desperation och bristande kontroll är mer eller mindre borta.
Oavsett om jag är ledsen eller glad eller arg eller trött, är den där rädda känslan i bakhuvudet av att allt kan bli hemskt när som helst borta. Kanske var det hormonellt och biologiskt, kanske var det mer psykologiskt (att åstadkomma något svårt fick mig att känna mer kontroll över mig själv), förmodligen mycket av båda, jag har ingen aning. Allt jag vet är att det är helt värt det. När något stressande hände brukade jag knäröka in i ett mentalt utrymme som var otroligt rädd för allt. Jag ville krypa ner i ett hål och bara åka ut resten av ett hemskt liv tills det var över. Nu när jag blir stressad så är jag bara stressad. När jag är ledsen är jag bara ledsen. Sedan går det över och jag är glad igen. Och det bästa med att veta det är att inte ha en liten del av mig själv orolig under de lyckliga stunderna.
Efter att min flatline slutade runt dag 55 har det blivit svårare och svårare, och suget känns som de första två veckorna när jag är stressad och överväldigad. Jag får fortfarande porrflashbacks ofta. Men nu vet jag att det är helt värt det.
Var du än är, hur många gånger du än har fått återfall, häng med den här gången. Det kommer att vara så värt det. Den möda man lägger ner (som jag vet är mycket) är så liten potatis jämfört med vad man får ut av den. Detta är kraftmultiplikatorn för ett bättre liv.
LINK - Dag 76. Det blir inte lättare. Men du blir bättre. (ålder 25)
;