För nitton år sedan började jag för första gången gå ner i den slingrande spiralen av självskada av PMO, en villig fånge till beroendets bojor. Det var inifrån den här buren som jag förlorade min oskuld, gick igenom tre långvariga relationer, mognade sexuellt och utvecklade min vuxna personlighet. Jag har aldrig känt mig själv som vuxen i ett sammanhang fritt från PMO.
Och det kommer jag aldrig att göra. Jag kan inte beräkna vilken skada PMO har gjort på min hjärna, på min kropp och speciellt på min personlighet. Vad hade det varit om jag hade gjort annorlunda? Vem skulle jag vara idag? Det här är frågor som jag aldrig kommer att få svar på, och det vill jag inte heller. Det viktiga är vad jag gör av mitt liv från och med nu.
Jag har nämnt i tidigare inlägg att jag hade ett väldigt otäckt uppbrott förra året till följd av en kris som i slutändan berodde på mitt PMO-beroende. Jag kommer att avstå från att gå in på mer intima detaljer, men smärtan av uppbrottet, och insikten om hur stor roll mitt missbruk hade spelat i det, fick mig att äntligen säga "nog."
Det var juli 2016. Även efter att ha gått igenom så mycket tog det mig ändå ytterligare ett år och 4 månader att få det rätt. Och nu, för första gången efter att ha börjat med PMO för 19 år sedan, har jag gått 90 dagar utan någon sexuell aktivitet av något slag. Jag undvek även normalt sex under den perioden eftersom (a) chasereffekten var en för stor risk och (b) det inte är lätt för mig att slå på tjejer i första hand.
Nu känner jag mig redo.
Jag har inga superkrafter. Jag är ingen sexmagnet. Jag är ingen social fjäril. Jag har inte fyllt på.
Det jag har är stabilitet. Strukturera. Jag har byggt upp en hel del viljestyrka och känslomässig styrka som har ersatt tre decennier av självtvivel och volatilitet. Jag har bevisat för mig själv att jag kan ta mig an de mest skrämmande uppgifterna och klara med råge. Jag har lärt mig att utmaningar som till en början verkar oöverstigliga gradvis minskar och blir mindre skrämmande när vi sätter ner fötterna och håller huvudet uppe och ser dem i ögonen.
Jag har byggt mer de senaste tre månaderna än i hela mitt liv. Jag har vuxit mer psykologiskt och känslomässigt än jag någonsin trodde var möjligt. Jag har förstått att misslyckande ibland är oundvikligt, men att ge upp är ett val.
För 18 månader sedan checkade jag in på ett hotell eftersom jag precis hade lämnat min ex-flickväns lägenhet i tårar och inte orkade med den timmeslånga bussresan hem. Jag vaknade och snyftade och slog mina nävar i sängen och skrek att "Jag kommer bara in i folks väg, ingen vill ha mig i närheten". Jag tittar i fönstret och tänkte för ett ögonblick nästan på det enkla hopp som skulle ta mig ur mitt elände och bespara alla andra bördan av att ha mig i närheten. Jag kan inte komma på en tid i mitt liv då jag någonsin varit på en så mörk plats.
Nu verkar allt detta avlägset. Jag var van vid att misslyckas. Jag var van vid att bli avvisad. jag göra mig redo för misslyckande vid varje försök eftersom min hjärna inte kunde förstå begreppet framgång. Allt jag hade var sabotage, ursäkter, ilska och självförakt. jag hardes mig själv för att jag har varit i ett så underbart förhållande och jag gjorde omedvetet allt jag kunde för att få det att misslyckas.
Idag vaknade jag och smsade mitt ex. Jag kallar henne mitt ex för sammanhanget, men vi är riktigt bra vänner. Vi har kommit förbi vår ömsesidiga förbittring och förlåtit oss själva för våra misstag. Jag berättade för henne om de 90 dagarna, inte för att jag vill få tillbaka henne eller så, utan helt enkelt för att hon har rätt att veta att jag har tagit det första steget för att ångra den skada som jag har åstadkommit. Jag önskar henne det bästa. Jag hoppas att hon hittar någon som får henne att känna sig lika vacker som hon är. Jag hoppas att någon gör henne riktigt lycklig.
När det gäller mig själv kommer jag att fortsätta påminna mig själv om mina mål varje dag. Jag kommer att fortsätta att säga till mig själv att jag är kapabel till många, många fantastiska saker och så länge jag förstår att jag är värd ett lyckligt, tillfredsställande liv med sunda vänskaper och relationer. Storhet ligger inte på toppen av ett högt berg och väntar på att bli upptäckt. Storhet ligger i varje steg vi tar. Storhet ligger i varje ord vi säger eller väljer att inte göra. Storhet ligger i varje tanke vi lyssnar på, och i varje tanke vi förkastar. Dessutom kommer storhet när vi accepterar storhet som normalt. "Oavsett om du tror att du kommer att lyckas eller att du kommer att misslyckas, har du förmodligen rätt." Detta har aldrig haft djupare betydelse för mig själv än idag.
Tack alla för stödorden, för att ni hjälpt till att upprätthålla denna underbara gemenskap och för att ni accepterar var och en av oss som kommer hit i desperation och i smärta. Vi kommer att resa oss igen. Vi kommer att förstöra denna epidemi, en efter en. Vi kommer att återta vårt sanna jag, och vi kommer att normalisera storhet.
länk - 90-dagarsrapport: Storhetens normalisering
TIDIGARE POST
När jag vaknar imorgon kommer jag att ha genomfört 90 dagar av fullständig sexuell avhållsamhet. Den första månaden med de hemska sugen och drifterna verkar vara en livstid sedan. Jag tror inte jag minns längre hur det var att leva i den där hjärndimman och tillståndet av mental och känslomässig oordning. Jag vill inte heller återkomma till det.
Det känns som om jag har vaknat ur en väldigt lång sömn.
Jag känner att det inte finns någon utmaning jag inte kan anta.
Jag ska träffa mina vänner nu och vi ska äta lunch och se Rogue One och Episod IV i följd. Jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt att fira.
Imorgon är början på ett nytt liv.
Jag är 34. PMO-beroende har skapat många problem för mig, särskilt förstört mitt tidigare långvariga förhållande. Jag har kämpat med det här ett tag, men först efter det här sista uppbrottet började jag ta det på allvar.
Jag har ADHD och det är genetiskt motiverat, så symptomen är desamma. Bortsett från det har jag märkt att jag är stabilare känslomässigt och säkrare på mig själv.
Andra positiva förändringar är långsammare, men jag har kunnat hålla ett jämnt tempo.
Tack för länken. Det är ungefär där jag står. Jag anser mig vara en missbrukare och har inte lyxen att ägna mig åt någon form av porr eller onani igen.
LINK - The Final Stretch: Dag 90
;