För 120 dagar sedan var jag ett absolut nervöst, oroligt, deprimerat vrak. Mitt liv hade ingen mening och jag kunde inte ens tänka på att gå upp ur sängen på morgonen. Inget jobb, inga vänner, ingenting. Första månaden var hård, andra månaden något mindre hård. Efter det gick det bara sin egen väg och jag slutade räkna. Efter den andra månaden nådde min självkontroll vansinniga nivåer. Jag kan läsa i timmar nu.
Och om jag har arbete att göra? Inget mer att förhala, istället har jag en obeveklig lust att göra det NU och få det gjort. Jag har blivit så mycket mer produktiv, så mycket bättre på att planera och tänka långsiktigt. Sova? Det har nästan blivit valfritt hur dedikerad till att få skit gjort jag är nu.
Jag var tvungen att göra ett projekt förra veckan. Jag planerade vad som skulle vara bara "utkastet" dagen innan. Folk kunde inte tro vad som bara skulle vara ett "utkast", hade jag skrivit på under 4 timmar. När vi var klara var mitt utkast bättre och mer genomarbetat än slutresultatet för de flesta andra lag.
Sedan är det antalet vänner jag har fått. Mitt humör, kvickhet och energi är bättre. Men jag tror inte att de är lika viktiga som det faktum att folk gillar mig nu, av ingen annan anledning kan jag tänka än nofap. För 120 dagar sedan äcklade jag människor, de ogillade att vara nära mig, särskilt kvinnor. De hatade mig bara. Nu stirrar folk bara på mig hela tiden och letar efter ursäkter för att prata med mig. Och även om jag säger samma socialt obekväma konstiga skit som jag sa för 120 dagar sedan, så bryr folk sig helt enkelt inte, de skrattar och letar efter ursäkter för att vara runt mig.
Och så är det damerna. Herregud, de letar efter ursäkter för att vara nära mig. Rör mig alltid och säger att jag luktar gott. MÅSTE vara feromoner.
Förutom nofap har jag inte gjort några ändringar. Ingen träning, inga kalla duschar. Ät fortfarande mest ohälsosamt, även om det håller på att förändras. Tittar fortfarande på tv-program hela dagen, även om det finns hela dagar jag läser nu. Inte för att jag tvingar mig själv att läsa, utan genuint för att min hjärna nu är mer intresserad av det.
Allvarligt talat, fördelarna smyger sig på dig väldigt långsamt och mycket gradvis och de blir bättre och bättre. Jag mår mycket bättre nu än på 60 dagar och till och med markant bättre än på 90 dagar.
Jag vet att det inte finns några superkrafter, och det här är tänkt att vara det naturliga sinnestillståndet. Men i en värld där varje kille jag känner verkar vara i något försvagat sinnestillstånd, känner jag att jag är i absolut gudmode. Seriöst, jag känner ingen med mental uthållighet eller viljestyrka ens i närheten av vad jag har, vilket får mig att tro att PMO är ett allvarligt problem för nästan alla killar, oavsett om de vet det eller inte.
Åh, då är det mitt minne. Jag har aldrig haft minnesproblem som andra killar här har. Den har alltid varit relativt skarp. Men efter 60 dagar nådde det nästan fotografiska nivåer, där jag kan citera hela stycken jag bara läst en gång ur minnet. Återigen, jag tror inte att det här är tänkt att vara en superkraft. Jag tror att detta är vad mänskligt minne ska vara utanför dess drogtillstånd.
Hur som helst, hur det går, jag kan fan inte vänta i 6 månader för att se skillnaden.
TLDR: Jävla gudsläge!
LINK - 120 dagars tikar!
;
