Jag var aldrig en vanlig PMOer (jag onanerade aldrig riktigt förrän jag kom väldigt sent i gymnasiet och även då var det väldigt sällsynt) men föll in i lite av en vana på grund av allmän mänsklig svaghet. Det hände några gånger i månaden, och som värst en eller två gånger i veckan.
Jag var inte i närheten av det missbruk många av oss kämpar med, men jag visste vad det kunde förvandlas till och ville inte riskera det. Jag försökte göra det på egen hand men det fungerade inte, men när jag gick med i den här gemenskapen höll det mig väldigt ansvarig och motiverad.
Jag hade mina upp- och nedgångar, kom väldigt nära några gånger (jag tycks minnas att 60-dagarna var svårast) för att återfalla men blev aldrig klar, och satan, jag har aldrig haft så många våta drömmar i mitt liv även under andra perioder av avstå från att rösta. Det gjorde ont. Hur som helst, nu när jag har nått den punkt jag är vid, känner jag att jag har brutit lusten att PMO och jag är fri, om än klokare med vetskapen om att det kan hända vem som helst och att jag aldrig borde bli förmätet. Gemenskapen var ovärderlig. Här är livet som fapstronaut!
Under tiden ägnade jag många timmar åt intensiva studier av latin och även om jag aldrig blev färdig med boken eftersom livet kom ur vägen, kan du se produkten av mina studier i den extremt tonårshumor som finns i titeln.
;