Jag fappade från 13 till 25 nästan 3-4 gånger i veckan, alltid med pornografi, så min är en lång karriär. Jag har aldrig haft en riktig flickvän, och ja, jag är fortfarande oskuld. Vid 22 års ålder fick jag diagnosen schizotyp personlighetsstörning. Min ångest var över all fantasi, mitt hjärta började med hjärtklappning.
Och mina händer skakade alltid när känslorna kom ut. Att prata med främlingar skrämde mig alltid och jag tillbringade i princip alla dessa år med att bara se mig leva, i katarsis.
Jag avvisade massor av tjejer på grund av ångest och när de tappade intresset för mig, av någon konstig anledning, mådde jag alltid bättre och en röst sa till mig: ”Du förstår? Hon älskar dig inte riktigt. Du är bara en som andra för henne, du ska vara glad över att ha avvisat henne”. Allt detta tills för ca 3 månader sedan..
För första gången i mitt liv älskade jag verkligen en tjej. Hon var så vacker, log alltid mot mig och hon försökte i flera månader få mig att förstå att hon gillar mig.. men jag var den där personen som jag alltid har varit i 12 år.. ingen kan förändras så snabbt, även om mina känslor var äkta mitt beteende var (tyvärr) detsamma. Så efter 5 månader försvann hon...
Jag slår vad om att hon trodde att jag inte var intresserad och gick bara. När jag förlorade henne förstod jag verkligen, som en blixt, att jag verkligen saknar henne mer än allt, Hon är den där tjejen man hittar en gång i livet. Jag grät i dagar.. Jag tänkte på hela mitt liv, mina vanföreställningar, mina rädslor, mina misslyckanden i skolan.. Jag var övertygad om att den enda utvägen var döden eftersom jag inte såg något ljus i mörkret.
Men tack vare TEDx och den här sidan förstod jag vad mitt problem var.. Jag har alltid känt mig så stolt över mig själv eftersom jag aldrig använt några droger eller alkohol och nu inser jag att jag var precis som de jag alltid hånade. Så jag utvecklade en sorts ilska mot onani, jag skyller på det som källan till alla mina problem...det är därför det var så lätt för mig att sluta fapp.
2 månader nu. Idag föll jag mitt hjärta som om det var "täckt" av något slags skydd så jag inte har fler hjärtklappningar, även när något skrämde mig eller jag bara är upprymd. Mina händer skakar ibland fortfarande lite när jag inte kan kontrollera mina känslor, jag antar att det behöver tid (och erfarenhet).
Men det mest imponerande är att nu vill jag ha "den där" kontakten... Jag uttrycker mina känslor. Jag skrattar hårt. Jag kan sitta vid bordet och prata utan att skämmas. Jag kan gå ordentligt (ja av samma anledning kunde jag inte ens gå på rätt sätt), mina fötter står som stenar på marken.
Jag kan prata med främlingar som tittar dem i ögonen och är sarkastiska eller vulgära utan att känna skam av någon konstig anledning. När jag pratar med tjejer känner jag att jag lätt kan kyssa dem eller (om de frågar) ha sex. Jag tänker mer med penis och mindre med hjärna (och jag gillar det).
För första gången i mitt liv ser jag ett ljus. För första gången tror jag verkligen på något: "Jag kommer aldrig att fappa igen."
Tack min förlorade kärlek. Ibland för att må bättre tycker jag om att tro att du bara var en ängel som kom för att hjälpa denna stackars människa. Jag älskar dig.
LINK - Hur jag lätt slutade fappa efter 12 år. Min sorgliga novell.
by TheEye33
;