Ålder 29 - PIED botad: Jag kan koncentrera mig. Jag kan ägna mig själv: till människor, nära och kära, att arbeta

ed1.jpg

Om du när du läser detta mår riktigt dåligt idag, för att saker och ting inte går bra och du är orolig och rädd – var det inte. Du kommer att klara dig. Bara spänn fast och sätt igång med programmet för återhämtning, för det fungerar. Vi kan ha ett liv. Om jag klarade det kan du också.

Lite om mig

Jag heter Jan. Jag är en dopaminmissbrukare. Jag är 29 år gammal, gift sedan 2013. Jag är katolik. Jag fick problem med M och P ganska tidigt – jag tror att jag runt 10 års ålder hade ganska regelbunden kontakt med P-material. Vid 13 års ålder använde jag tungt. Beroendet skar ut en stor del av mitt liv, i stort sett hela min tonårstid. Jag insåg att jag har ett problem runt 21 års ålder. Jag försökte sluta redan då. Jag kunde inte. Jag och min älskling på gymnasiet, vi började gå ut tillsammans när jag var 22. Vid det här laget gissar ni säkert vad som hände – jag kunde inte ha sex och hade ingen aning om vad som pågick. Jag började gå i terapi när jag var 24. Jag har gått där i 3 år. Jag var 26 när jag gifte mig med min älskling på gymnasiet. Och 27 när jag upptäckte RebootNation. Här är min dagbok: http://www.rebootnation.org/forum/index.php?topic=402.0

Även om jag förstår att det kan finnas killar här ute för vilka det räcker med en omstart och återkomst av sexuell funktion, är jag övertygad om att för majoriteten – inklusive mig – är detta bara toppen av ett isberg.

Jag tror att utvecklingen av ett allvarligt P- och M-problem (jag räknar mig själv som ett allvarligt fall) nästan oundvikligen är kopplat till andra frågor i livet. Det skulle ta för lång tid att lista här vad de kunde. Men dopaminberoendet är bara ett beroende som allt annat – alkohol, spel, crack. Ingen skillnad.

Det är därför jag rekommenderar till alla som känner att det trots seriösa ansträngningar är små framsteg – det kan vara så att din kamp måste grupperas tillsammans med hjälp och assistans från andra. Kanske räcker inte RN och en gruppterapi/terapeut skulle hjälpa. Tänk på det.

Att lämna detta beroende bakom mig (= att sluta agera på det) är den största bedriften i mitt liv. Det tog mig 8 år från det att jag insåg att jag hade det. Det är en stor del av mitt liv som var fyllt av mycket smärta, glädje, kamp, ​​framgångar, misslyckanden. Allt av det.

Tro mig, jag har ont. Jag kunde inte uppträda sexuellt i mitt första sexuella möte med mitt livs kärlek. När jag slutade med M/P (vid ett visst tillfälle kände jag att jag bara behövde sluta) drabbades jag av helt oväntade uttag som var så dåliga att jag var tvungen att dra mig ur ett drömjobb. Den sneda karaktären jag hade när jag var i en av perioderna när jag fortfarande skådespelade gjorde att jag tappade ännu ett drömjobb. Jag har aldrig erbjudits en liknande eller jämförbar sedan dess. När jag gifte mig visade det sig fortfarande att jag inte kunde interagera sexuellt med min fru och tog till P igen och drog mig igen till en stor grop av skam. Livet, eller snarare Gud, ledde mig genom tuffa upplevelser.

Jag önskar att ni alla klarar er bättre än jag gjorde.

Vändpunkten var upptäckten av RN. Terapi hjälpte mig att förstå och hantera många många saker om mig och min karaktär. RN gav insikten, verktygen och stödet för att lämna dopaminberoendet bakom sig.

Receptet?

Allt detta är viktigt.

  1. Hit botten – du måste förstå att missbruket är ett verkligt problem; detta händer vanligtvis när du når botten; när du är där och du kommer att veta det, finns det inget annat sätt än uppåt
  2. Journalkänslor – du har känslor, man! (och kvinna också!); det är känslorna du inte orkar med som gör att du ser P/ do M! Det är verkligen inte det stora intresset för den nya P-filmen du hört talas om (det här är bara en trigger)! Ha en dagbok och fortsätt att skriva ner dina känslor – inte bara dåliga, goda känslor (som glädje, lycka, framgång) kan göra dig instabil också och få dig att ta dig till den välkända komforten med P/M
  3. Se videon – se huvudvideon om beroende på YBOP; det är här och det borde vara obligatorisk visning för killar i åldern 15 och upprepas vart år; om du tycker att 1 timme och 10 minuter är en för lång video att titta på kan du lika gärna sluta läsa här och störa dig själv – och andra – om dina P/M-problem. https://www.yourbrainonporn.com/your-brain-on-porn-series
  4. Läs de 12 stegen; det är verkligen alfa och omega för allt beroende; verkligen; läs dem igen
  5. Glöm skammen; från IDAG om du NÅGONSIN agerar ut = titta på P/M/något annat, låt inte skammen ta över dig; skam är din STÖRSTA fiende; det kommer att dra dig tillbaka in i cykeln; vid en viss tidpunkt förstod jag att jag inte kan undermineras av misslyckanden: jag känner mig inte immun mot återfall; ingen är; det är dock inte meningen; idag nämner jag det misslyckade direkt, jag påminner mig själv om att jag är en missbrukare och jag tillåter inte skam att skada mig
  6. Se upp för HALT! Det är de gamla 12 stegen. Känslorna nedan, om de finns, ger dig en mycket större chans att ge efter för missbruket. När som helst du känner dig triggad, kontrollera dig själv med listan nedan
  • H ung
  • Arg
  • L enda
  • T irred
  1. Det är inte ditt fel – det är det verkligen inte; kom ihåg.

I dag

  • Jag kan ha ett gott leende när jag ser solen. Eller regnet.
  • Jag kan ägna mig åt: till människor, till nära och kära, till arbetet.
  • Jag kan koncentrera mig.
  • Jag kan ha sex. Jag kan njuta av det.
  • Och jag bryr mig om de saker som är viktiga för mig.

Den här platsen, Reboot Nation, är verkligen viktig för mig. Jag vill fortsätta skriva dagbok. Kanske inte varje dag. Men precis som jag är en missbrukare för resten av mitt liv, på samma sätt som jag måste arbeta med det resten av mitt liv.

Tack

Tack till alla er som hjälpt mig igenom detta och som varit med mig. Du vet vem du är.

Jag hoppas bara att ni stannar kvar så länge som möjligt.

Frågor är välkomna.

 

LINK - Fortsätt kämpa, grabbar!!!

FÖRBI - jkkk